När jag tänker tillbaka så är det vissa musikaliska upplevelser som jag burit med mig genom livet, och så är det säkert för de flesta. Det kan vara konserter man upplevt eller skivor man hört. I mitt fall så kommer jag speciellt ihåg första gången jag hörde stereo. En kompis bad mig komma hem till sig för att lyssna på något speciellt. När jag kom dit bad han mig sätta mig mitt i soffan och där märkte jag att hans grammofon hade två högtalare och frågade varför. Han förklarade att det hette stereo. Musiken som han spelade upp gjorde ett oförglömligt intryck på mig. Dels var ljudet fantastiskt, och helt annorlunda än det jag var van vid att höra på min grammofon med en högtalare, ni vet den där modellen där högtalaren satt i locket (som gick att ta loss), och dels var det själva musiken som var helt ny för mig. Det visade sig vara en grupp som hette Chicago, eller Chicago Transit Authority om vi skall vara exakta, som bestod av sju personer, varav några spelade trumpet och trombon, något jag aldrig hade hört talas om förut. I min värld bestod ett rockband av gitarrister, basister, sångare, trummisar och kanske en orgelspelare. Låten som min kompis spelade upp var Introduction, och jag kan ännu komma ihåg känslan jag fick när jag hörde det inledande brassriffet, Dundun-Badabadabada-Dutdut. Jag sprang genast hem till min mamma och sa att jag måste ha en stereo. Hon hade naturligtvis aldrig hört talas om en sådan och tyckte helt följdriktigt att det var helt onödigt med två högtalare.

Två andra musikaliska upplevelser som dröjt kvar var när jag hörde albumet Close To the Edge med YES för första gången i skivaffärens hörlurar. Jag begrep ingeting av musiken, det lät mest som ett sammelsurium av toner, men det var något som sa mig att den här musiken måste jag bara ha och lyssna vidare på. Likadant när jag hörde gitarristen John McLaughlin för första gången. Jag hade läst i Expressen att han hade fått en Grammy för skivan The Inner Mounting Flame, och de skrev också att han spelade snabbare än någon annan. När jag lyssnade på den fick jag samma känsla som när jag hörde Close To the Edge, jag begrep ingenting (jag kunde inte ens höra skillnad på gitarren och violinen), men den lät väldigt intressant.

1986 köpte jag mina första cd-skivor på en semesterresa till London. De var då paketerade i någon sorts höga plastfodral med själva skivboxen (jewelcase heter det numera) underst och omslaget (bookleten) ovanför. Jag vet inte om det stämmer, men tydligen trodde skivbolagen att det inte skulle gå att sälja en produkt som var så liten i förhållande till LP-skivan, därav det onödigt stora fodralet. När jag kom hem så vara jag naturligtvis tvungen att skaffa en cd-spelare och det var då jag började lyssna på skivor i hörlurar. Min hifi-förstärkare hade bara en aux-ingång, redan upptagen av en kassettbandspelare, så jag kunde inte koppla in cd-spelaren där utan fick lyssna via hörlursutgången. Trots att jag inte kunde styra volymen funkade det finfint.

Här följer några av de saker jag hört i mina lurar genom åren.

Hep Stars – Wedding: I orgelbreaket vid 1:22 så är det någon som gör en lätt harkling. Kan inte avgöra om det är Svenne Hedlund eller någon av de som körar, det ligger ganska så mitt i ljudbilden så det skulle kunna vara Hedlund. Kören är panorerad lätt till höger. Vid textraden ”Listen to the preacher praying…” kommer det in något trumpetliknande instrument, är det en riktig trumpet eller vad?

Neil Young – Out On The Weekend: Det hörs något missljud från den akustiska gitarren, panorerad höger klockan tre, vid 2:03. Jag tror att Neil helt enkelt kommer för nära gitarrmikrofonen så strängarna slår i micken. Låter som en lätt wha-wha effekt.

Beatles - All You Need Is Love: Vid 0:25 är det någon i höger kanal som säger ”Check…”-någonting mitt i cellostämman. Jag hör också små smackande ljud här och där från Lennons sång (exempel 0:44). Min gissning är att det beror på att han tuggar tuggummi.

Beatles - Strawberry Fields Forever: Vid breaket 2:02 så är det någon som viskar “Two, three, four, one”, Jag gissar att det är George Martin, eller någon tekniker, och att det behövdes för att veta var man skulle göra klippet innan den panorerade indiska cittran (swarmandal). Det är också en massa prat, hårt panorerad vänster, som börjar redan vid 3:27 och fortsätter i outron. Vid 3:58 kan jag uppfatta orden ”very small” och det låter som Lennons röst.

Rolling Stones – Sitting On A Fence: Här har vi två akustiska gitarrer, jag gissar att det är Keith till vänster och Brian på nylonsträngad till höger. I princip genom hela låten spelar den högra gitarren samma trevliga melodi, av obligatkaraktär, men vid 2:39 missar han en ton under sången. Den mest ”iöronfallande” missen inträffar dock när det inte är någon sång på slutet av låten vid 2:53. Jag har viss förståelse för att det kan bli lite tjatigt att spela samma sak hela tiden, men slutet hade de väl kunna tagit om och klippt in.

Beatles – Yer Blues: Det finns de som tycker att Ringo Starr var det svaga kortet i Beatles. För att ge dem en tankeställare brukade jag be dem lyssna på det fantastiska trumfillet, vid 3:17, när de går från boogiekompet tillbaka till original tempot. Problemet är att det aldrig hände. Det är ett klipp! Någon, George Martin kanske, tyckte att slutet på låten inte funkade så man bestämde sig för att klippa in inledningen och göra en fade på den. Det är därför som Lennons röst läcker in i övriga mikrofoner i slutet av låten. Man hör också tydligt i lurar hur klangen ändras vid 3:17. Jag fick detta dubbelalbum, ”The White Album”, när det kom ut 1968, jag var 11 år då, och anser nu att det är den mest betydelsefulla skiva jag någonsin haft. Jag älskade hela skivan och hade inga som helst problem med de mer utflippade låtarna typ ”Wild Honey Pie” och ”Revolution 9”. Att som så ung utsättas för denna plattas musikaliska bredd har betytt väldigt mycket för det jag kommit att gilla som äldre. Det finns de, som likt George Martin, tycker att detta album är alldeles för spretigt och att man skulle valt ut de bästa bitar och gjort en enkel Lp av det, som ni förstår håller jag inte alls med om det.

Beatles – Getting Better: Den här låten börjar ju med två takters intro på gitarr, ändå är det någon som svagt i vänster kanal gör en inräkning innan elpianot och sången kommer in. Är gitarren ett pålägg som gjorts i efterhand, och i så fall hur har de kunnat synka det, eller vad…? Kanske gitarrintrot var mycket längre vid inspelningen och någon i bandet tyckte att vi måste räkna in så alla vet var vi skall börja.

Beatles – A Day In The Life: Förutom det uppenbara att Lennons röst panoreras från höger till vänster så säger någon vid 2:19 ”One” (troligen McCartney) i höger kanal precis efter att ringklockan i vänster kanal har börjat. Under samma parti är det någon som gör ett glatt tillrop i höger kanal vid 2:43 och ordet ”Flat” samt samma sak vid 2:45 och ordet ”Smoke”. I slutet av det långa slutackordet, vid 4:49 och framåt, kan man höra små knarranden från pianopallen, eller från golvet, vilket skulle kunna tyda på att personen helt enkelt går därifrån.

Frank Zappa – Inca Roads: Förutom att göra en massa fantastisk musik vara Frank en mästare på att editera. Det mesta i denna inspelning kommer från en show på TV- kanalen KCET TV i Los Angeles men gitarrsolot är inspelat live i Helsingfors. Klippet hörs vid 2:00 då trummorna får en tydlig rumsklang. Vid 4:36 är man tillbaka i original tagningen, dessutom är gitarrsolot editerat, Frank visste vilka bitar han vill ha med. Vill man höra hela solot finns det på cd:n ”You Can’t Do That On Stage Anymore Vol.2” och vill man höra det gitarrsolo som klipptes bort finns det på dvd:n ”The Dub Room Special”.

Fotnot: En del av dessa iakttagelser är ju fullt möjliga att höra utan hörlurar och kan förmodligen också variera beroende på cd utgåva.