– Du verkar ha rötter i både
den svenska proggen från 70-talet (Hoola Bandoola etc.), och även
Prog-rocken från 70-talet (King Crimson etc.), är du ett
lika stort fan av båda stilarna?
Nej, jag var aldrig ett musikaliskt fan av den svenska proggrörelsen
på 70-talet däremot var jag mer sympatisk till deras politiska
ståndpunkter även om de gick på tok för långt
ibland. Man hörde historier om att de inför Folkfesten i Malmö
argumenterade för att det inte fick förekomma förstärkare,
eller annan utrustning, tillverkade i USA. Vid denna tid var jag helt
inne på det vi idag kallar “Progrock”, företrädesvis
band från England så som YES, Genesis, King Crimson, Gentle
Giant och ELP. Man skall komma ihåg att låtarna jag gjorde
då hade engelska texter, jag började inte skriva svenska
texter förrän i början av 80-talet. Gruppen jag spelade
med på 70-talet hette PRESS. Vi gjorde att album, producerat av
Dan Tillberg, som inte kom ut då men nu finns på Spotify.
https://spoti.fi/2rhIjjw
– Jag hör både Wilmer X, Nationalteatern, Gyllene
Tider, Hoola Bandoola, Kjell Höglund. Vilka är dina svenska
förebilder?
Ingen av de du nämner var jag intresserad av. Har aldrig ägt
en platta med någon av dem utom en singel, köpt på
rea, med Gyllene Tider (Flickorna på TV2).
En liten rolig detalj är att jag mixade ljudet på Wilmer
X första konsert 1978, då de hette Wilmer Pitt. En svensk
platta jag verkligen gillar nu är Pughish med Pugh Rogefeldt.
- Din CD-trilogy One More Time For The World, One More Time
For The World Some More and The Return Of The Son Of One More Time For
The World – skulle man kunna säga att det är en bra
representation av det som inspirerar dig, musikalsikt?
Ja, det skulle man kunna säga.
– En tydlig referens och inspirationsskälla
är ju Frank Zappa. Vad är det hos Zappa som talar till dig
mest?
Vet inte exakt, men han hade ju ett högst personligt sätt
att komponera, dessutom var jag då när jag upptäckte
honom väldigt intresserad av långa gitarrsolo. Min första
skiva med FZ var “Chunga’s Revenge”, den låg
på den svenska topplistan som redovisades varje vecka i radioprogrammet
Kvällstoppen. Jag har tänkt lite på den tiden och FZ
var då bara en av alla dessa artister och band som kom fram i
början av 70-talet. Jag hade t.ex. en period då jag gillade
Chicago, de betydde oerhört mycket för mig, inte minst eftersom
deras första LP var första gången jag hörde musik
i stereo. De flesta av banden jag gillade på 70-talet slutade,
bytte stil eller tog en paus, men FZ bara fortsatte att göra plattor
i en rasande fart.
– Hur kom du på att göra en cover på Zappas Penis
dimensions på Tra-la-la Larsson? Hade du varit ett Zappa-fan länge
innan det?
I princip sedan 70-talet. Jag fick idén till att göra några
översättningar av hans låtar och tänkte börja
med att söka tillstånd till just den låten för
att översättningen är melodiskt exakt och så tänkte
jag att han kanske skulle uppskatta att jag vänt texten så
att den sjungs ur ett kvinnligt perspektiv. Jag hade ingen aning om
han överhuvudtaget skulle tillåta några översättningar
av sina låtar men tänkte att om jag får “nej”
på denna så är det inte lönt att försöka
med någon annan heller. Versionen av “Penisens Storlek”
som finns på min och Mats Öbergs utgivning, “Från
A till Ö”, är mycket bättre än originalversionen.
https://spoti.fi/2AMM98x
– En annan kompositör och gitarrist
som dyker upp i din produktion är Robert Fripp, bl.a. gitarrist
i King Crimson. Hur han påverkat ditt skapande?
Oh ja! Jag skulle säga att han är en av de
gitarrister jag inspirerats mest av tillsammans med Steve Howe och Frank
Zappa. Den förste gitarristen jag verkligen lyssnade på var
Terry Kath i Chicago, speciellt hans långa solon på deras
“Live at Carnegie Hall”.
– Mats/Morgan har du spelat en del med,
vad betyder de för dig?
Jo, jag har haft nöjet att kunna ha med båda på en
del av mina inspelningar. Mats och mitt gemensamma album är en
höjdpunkt för mig, också vår inspelning av “Amnerika”
med Napoleon Murphy Brock.
https://spoti.fi/2Qbx2Af
– Hur startade ert samarbete?
Jag var på Franks konsert på Hovet 1988 då de fick
komma upp och spela med honom. Jag kommer ihåg att jag ringde
Morgan något år senare för att höra om han visste
hur jag skulle gå till väga för att få tillstånd
till översättningen av “Penis Dimension”. Sedan
tror jag att den första inspelningen jag gjorde med dem var när
de hade en studio på Hagagatan (?), där vi spelade in Morgans
trummor på min version av “Red” och låten “Black
and Blue” där både Morgan och Mats medverkar.
– Underfundiga texter och titlar med många
referenser, du verkar läsa mycket. Har du någon favoritförfattare?
Haha! Tyvärr helt fel. Jag läser överhuvudtaget ingen
skönlitteratur, uteslutande böcker om musik eller konst. Jag
gillar konstnärerna Marcel Duchamp och Carl Fredrik Reuterswärd,
dessutom har jag gjort en låt tillsammans med Lars Vilks, “Nimis
Himlafärd”. https://spoti.fi/2DWtf2q
– Marcel Duchamp, John Cage, Zappa - alla
konstnärer som arbetade utanför ramarna, både bokstavligen
och bildligt. Känner du ett släktskap med dem, utöver
att du låtit dig inspireras och tolkat dem?
Det skulle vara extremt förmätet att ens tänka
på att jämföra sig med dem, skulle aldrig falla mig
in, så “släktskap” är kanske att ta i. Jag
kan dock villigt erkänna att jag inspirerats av dem. I Sverige
skulle jag framhålla Carl Fredrik Reuterswärd och Dan Wolgers
som inspirationskällor.
– Du är väldigt produktiv med
tanke på att du har ett heltidsjobb? Hur ser en dag ut för
Hans A?
Jag jobbar heltid som musiklärare och den fritid jag har ägnas
i stort sett uteslutande åt musiken.
– Du gick på Musikkonservatoriet
i Köpenhamn 1975-77. Var det just musiklärare du såg
som karriär framför dig då? Blev det som du hade tänkt
dig?
Jag har aldrig haft någon direkt plan mer än
att jag ville hålla på med musik. Åren i Köpenhamn
lärde mig att jag förmodligen inte skulle bli en klassisk
gitarrist, inte någon solist i alla fall. Det krävdes i princip
fullständig fokusering på den klassiska repertoaren och jag
ville inte ge upp rockmusiken och musicerandet i ett band.
– Du har en ganska blandad repertoar:
allt från Zappa till singer-songs, experimentellt till lättsmält,
vilken publik ser du framför dig, framförallt i huvudet men
också från scenen?
Jag tror det lättaste sättet att beskriva min musik är
att säga att det är rockmusik i en extremt vid bemärkelse.
Det betyder att i princip vilken musikstil, eller genre, som helst kan
dyka upp. Den eventuella publik jag ser framför mig är väl
personer som har samma musiksmak jag själv. Jag har tagit ett uttryck
från Carl Fredrik Reuterswärds bok, “Stil är bedrägeri”,
som förklaring till det jag gör. Ett annat sätt att säga
det är det Zappa-klingande “Vad som helst, när som helst,
hur som helst, utan någon som helst orsak mer än att jag
gillar det”.
– På plattan A Pirate in Ambient Waters från
2008 stegar du ganska långt från din etablerade stil, hur
kom den plattan till?
Det är en samling instrumentala låtar. Jag gör instrumental
musik litet då och då och vid den tidpunkten hade jag tillräckligt
många låtar för att göra ett album. Jag jobbar
lite till och från med en ny instrumental skiva som förhoppningsvis
kommer ut 2019.
– Berätta om The Vegetarians, hur
blev gruppen till?
The Vegetarians är mitt internationella projekt där jag jobbar
med diverse, mestadels amerikanska, sångare. Oftast är det
jag som gör musik och respektive sångare gör texterna.
Sångarna spelar oftast in sången i deras egen studios och
skickar mig wav-filer som jag sedan mixar ihop med min musik. Det började
med John Marshall Gibbs senare med Marc Mollan och nu senast med John
Tabacco. På den senaste produktionen är det en engelsman,
Ashley Scrace, som skrivit de flesta texterna. https://spoti.fi/2rj43f1
– The Vegetarians spelade även på Zappanale, hur var
mottagandet?
Det var väl ok. Till Zappanale 2011 satte jag ihop ett band med
föresatsen att spela en kombination av originallåtar varvat
med mer udda låtar ur Franks repertoar. Jag har för mig att
Marc snackade med Ike Willis efteråt som sa att han gillade vårt
framförande.
– The Vegetarians, har mer av rak rock,
en men homogen musikstil än din solokarriär. Hur skulle du
själv beskriva er musik?
Ja, det är rätt. Alternativ Rock, AOR eller Classic Rock kanske...
– Har du några förebilder i
den genren, eller är det dina medmusiker som inspirerat dig, och
bandet?
Inte direkt, men jag gillar Todd Rundgren, dessutom
naturligtvis Beatles, Rolling Stones (allt mellan “Beggar’s
Banquet” och “Exile on Main St.”), The Who etc. Av
nyare artister blir det mest enstaka låtar jag gillar. Om vi pratar
om rockmusik så var höjdpunkten för mig i princip mellan
1965-1980, därefter började det gå utför. Av någorlunda
nyare låtar gillar jag exempelvis “The Only Exception”
(Paramore), “Royals” (Lorde), “Grounds For Divorce”
(Elbow) och “Chasing Cars” (Snow Patrol).
– Senaste skivan är ganska existentiell,
känner du att du spelar i andra halvlek av livet?
Absolut! Jag är helt införstådd med att jag befinner
mig “på dödens planhalva”, men har egentligen
inga problem med det. https://spoti.fi/2AZYFSz
– Hur ser framtiden ut för dig musikaliskt?
The Vegetarians har precis släppt en singel, “One of a kind”
där John Eje Thelin (Eje Thelins son) har skrivit musiken och jag
texten. den sjungs faktiskt av en svensk sångare, Johan Pihleke.
https://spoti.fi/2zJvmUj
Min nästa utgivning i eget namn blir en samlingsskiva.
Ett antal låtar från min produktion under ett gemensamt
tema. Jag jobbar också så smått med en ny instrumental
produktion och har gjort en cover på “Flickan i Havanna”
som skall mixas inom några veckor.
Jag skulle hemskt gärna vilja spela mer live. Jag, och två
av musikerna som var med i PRESS, Sven Bornemark & Stefan Rubenson,
har gjort några gig under namnet BRA, Bornemark-Rubenson-Annellsson
och vi har en pågående “World Tour of Malmö”.
Giget på Folk & Rock i maj spelade vi in och ambitionen är
att ge ut ett livealbum.
– Ja, du och Sven Bornemark har ju en
lång historia med varandra, och läser man på lite blir
man nyfiken; först på varför det dröjde över
20 år efter inspelningen av PRESS platta Release att den släpptes,
och sen varför ni bytte namn fyra gånger under lika många
år.
Orsaken till att “Release” inte gavs ut då 1978 var
att bolaget Plattlangarna, som distribuerade Dan Tillbergs skivbolag
Bellatrix, vägrade att distribuera musik som sjöngs på
engelska! Samtidigt som vi i PRESS spelade i vår platta gjorde
gruppen Atlas sin skiva “Blå Vardag”, den fick distribution
eftersom den var instrumental. Dan gav också ut gruppen Mixed
Media och det gick bra för de sjöng på skånska.
Att vi bytte namn hade mer att göra med medlemsbyten och att vi
ville byta namn, först till Mobile, när vi skulle till London
för att spela på Marquee i London i oktober 1979, det fanns
nämligen ett annat band där med samma namn. Lite senare bytte
vi namn till Savoy, som bestod av mig, Sven och Dan Bornemark, i samband
med att vi gjorde en singel, “(Jag vill inte ha nån) Musik
i min radio” för EMI.
|
