Hans Annéllsson, gitarr, Pia Apréa, sång, Tomas Gunnarsson, violin, sång, Cennet Jönsson, sax, Ove Lundström, bas, Christer Persson, gitarr, Jan Persson och Mats Öberg, piano, Richard Sundstedt, marimba, Morgan Ålgren, trummor. Thalia- kvintetten. Musik av Frank Zappa. Konsthallen, 2/5 1994. I måndags invaderades konsthallen av en rejäl klunga nyfikna Zappafreaks, som hade kommit för att lyssna på musik av gurun, framförd av svenska musiker, de flesta med säte i Malmö. Att spela Zappa-covers är inte lätt. Det är minst sagt svårspelad musik, som dessutom nästan är omöjlig att tänka sig utan närvaron av musikvärldens kanske märkligaste centralgestalt. Det blir mycket att axla. Men dessa musiker klarade sig bra, även i de svettigaste och mest halsbrytande passagerna. Vi fick höra nedslag ur hela produktionen; från tidiga, halvt atonala stycken, till sena pop-låtar i surrealistisk snuskstil. Man häpnar över spännvidden och upptäcker att Zappas musik tål många skepnader, att den hela tiden visar nya sidor. Sättningen var oftast ganska liten och frontgitarrist saknades, men det typiska soundet skapades genom att marimban låg unisont med övriga melodiinstrument. Speciellt kul var att höra Tomas Gunnarssons akustiska fiol, som blev en korsning mellan Zappas ryckiga, sprudlande gitarr och Jean-Luc Pontys lyriska elfiol. En höjdpunkt i det lilla formatet var pianisten Mats Öbergs version av "Sleep dirt". När man fick höra hans förmåga att lyfta fram olika klangfärger ur flygeln, förstod man att han har spelat med maestro himself. Tillsammans med barndomsvännen, den pricksäkre och musikaliske Zappa-trummisen Morgan Ågren, gjorde han en "Black page" som kom från ryggmargen. En annan höjdpunkt, i ett större format, var "Redunzl". Den låten flöt i ett ljusbad. Musikerna försökte sig också på clownerier, i form av publikmedverkan och en (inte särskilt välbesökt) danstävling: ett onödigt försök att föra in lite Zappahumor i konserten. Humorn finns redan i själva musiken och den märks om musicerandet är på topp. Och det var det över lag. Nästan. Små otajtheter är oundvikliga, men ibland saknades det nödvandiga stinget, som t. ex. i inledande "Peaches en regalia". Det lät som uddlös Zappa vid lägerelden. Man hade också gjort det svårt för sig genom att sjunga på svenska. Hur skall man kunna översätta Zappas unika balans mellan intelligens och totalt nonsens? Det ar lätt att det blir töntigt, fast på fel sätt. Pia Apréas röst var fin, men lite mer jävlar anamma och ett mer genomtänkt förhållningssätt till Zappas humor hade inte skadat. I "Blessed relief" var man hemma i jazzhamnen, och hela konserten roddes i land med en revansch: "Peachesfi" en gång till, denna gång med glödande saxspel av Cennet Jönsson. Det var nog fler än jag som fick brått hem till stereon för att höra "hur det egentligen lät". På originalspråket. |
| Av Matti Edén |
| |
 |
| |
|